Jag skrev precis ett inlägg om en kille jag kände som tyckte att jag var antingen obildad eller okapabel till att diskutera, eftersom jag aldrig gav någon konstruktiv verbal feedback när han satte igång med att babbla om t ex marxismen eller andra grejer han fann überintressant.

Om han nu mot all förmodan läser detta - vår preskiberade vänskap till trots - så kommer han att känna igen det beskrivna scenariot och få en jävligt stor AHA-upplevelse tror jag. Visst, vi pratar lite då och då och han har kritiserat det här med mitt tysta deltagande i dialogerna (monologerna snarare) ofta, men jag har aldrig haft hjärta att berätta att jag inte alls saknade åsikter - jag orkade bara aldrig lyssna på det han sa. Nu vet han (om han läser detta).

Men poängen var att jag skrev ett ganska bra inlägg om detta, men innan jag skulle publicera skiten så kom jag på att inlägget hade en alltför elak underton. Det är nog sömnlösheten i kombination med minnet av de smärtsamma pratsessionerna som gör det. :-(

Ändå kände jag mig tvungen att publicera någonting om saken. Så här har ni det. Det här är Sara-nostalgi. Jävligt torrt, lite trist och helt ointressant. Varsågod.